ska man putta eller sparka?!

Det var en fantastiskt trevlig kväll vi fick tillsammans med högstadiegruppen igår kväll! Det kom så många att vi fick hyra ett biljardbord också, så ungdomarna fick spela lite av varje.
Det var uppskattat!

Vi ledare däremot höll mest i kameran och kom med glada heja rop! Ungdomarna var imponerande duktiga! Vi kände oss dock manade att föreviga skorna, därav minnesbilden ni ser här intill! Hur menar bowlingvärlden att man ska kunna känna sig jättebäst och få "bollen" att endast av mitt eget självförtroende rulla rätt när man hela tiden slås av hur konstig man ser ut på fötterna!?

Ha en skön helg!
Linda

bowling på gott och på ont!

idag ska vi bowla!?
Vi har en högstadiegrupp som vi med spänning alltid ser fram emot att ha! De har fått ha synpunkter på sitt schema för terminen och bland annat önskat att de får bowla. Okej. sa jag och Erika, det klart vi ska bowla!
(Som bakgrundsinformation kan nämnas att varken jag eller Erika är, har varit, och kommer troligen aldrig att bli några "sportisar" precis. Vi har båda två den tråkiga erfarenheten att vi alltid blev valda bland de sista i klassen när det var brännbollsmatch eller någon annan bollsport på gymnastiken i skolan. Vi är ju så gamla att vi drabbades av lärare som inte gått den riktigt pedagogiska utbildningen där läraren delar in i lag, istället fick de två sport-duktigaste pojkarna i klassen på detta sätt förnedra oss som hade andra gåvor...)Vi har kommit fram till att ingen av oss kan några regler för bowling, utan vi åker dit i tron att ungdomarna vet hur man gör med den tunga kulan, att en maskin kan räkna poäng åt oss, och att vi ska få ett par helt obegagnade, snygga låneskor!
Innan vi ska bowla ska vi ha en grupp för de som går i lågstadiet tillsammans med vår kollega John-Eric, det brukar alltid vara kul!
Idag är det träning inför adventsgudstjänsten i Karaby, lite fika och en andakt så klart.

Ha en störtskön helg!
Vid spakarna fanns vi båda
Linda och Erika

Godmiddag!
Idag är det ett riktigt "mockevär" enligt Linda, dvs ett riktigt jättetråkigt väder...
men inne lyser flitens lampa samt våra nya adventsstjärnor.
Idag fortsätter vi planera för någon slags ersättning för Öppet Hus. Hela året har det ju kommit allt färre till denna, som vi tycker, trivsamma verksamhet. För att till slut inte komma någon. Mycket sorgligt tycker vi två. Men nu tar vi nya tag och försöker göra något nytt och fräscht till nästa terminsstart. Vecka fem är ni välkomna till Pastoratsgården för att se resultatet!

Själv har jag suttit i telefon stor del av förmiddagen för att reda ut med musikförlaget Verbum och STIM hur jag ska agera när jag vill sjunga en sång med min kör som inte längre går att köpa eller längre finns i produktion och ingen längre har rättigheterna till i Sverige. Det finns bara en polack (han som skrivit sången från början) med outtalbart namn som jag då helst ska ringa till (om STIM kan hitta hans nummer) (om han lever) och fråga om jag får sjunga hans sång i en liten kyrkokör på den svenska landsbygden i julhelgen... och sången är: I det låga stallet!

I eftermiddag ska vi åka till Tun och ha den mysiga pysselgruppen, en fantastisk trevlig grupp som vi har äran att träffa varje onsdagseftermiddag, en riktig guldgrupp! Vi kommer att öva ett ljusspel samt"gudliga" och profana jusånger, fika, andakta, prata om allt och inget och bara umgås.

Tänk ett fint pudertäcke med vit snö nu och ett strålande solsken...
Jag bävar för att detta urtrista väder har något med klimatförändringarna att göra. Jag blir så oändligt sorgsen i själen när jag tänker på den jord vi överlämnar till våra barn.
Vad kan man göra mer än att leva så rätt det går själv?
Ibland när jag sätter mig i bilen tänker jag: är denna bilresan verkligen nödvändig, kanske kunde jag cyklat istället.

Ja så tungt kan det kännas vissa dagar.
Men nu sätter vi oss i bilen och sjunger en stump på väg till Tun!
Egentligen borde ju vi som ändå har ett evighetshopp ha fantastiskt mycket att glädjas åt: nya himlar, en ny jord och den eviga glädjen hos Gud, men måste jorden kollapsa just i min generation???

Sist vill jag bara avsluta med ett citat av en okänd tänkare:
"När botten är nådd har man iallafall fast mark under fötterna."

vid tangenterna Erika

julens sånger

idag funderar vi på sånger...
sånger från andra våningen...

Julsånger, för barn eller ungdomar typ mellanstadieåldern, inte för mycket text, inte lucia-anknuten, gärna profan (utan Gud och Jesus, för om dem sjunger vi om på gudstjänsten innan) och det gör inget om de har hört den många gånger förut så att de vet hur den går, och väldigt gärna lite "poppig" med upptempo.

Uppgiften är svår och kravspecen detaljerad, ändå tycker vi att vi fått fram tre-fyra "bubblare" för ungdomarna i våra grupper att sjunga på adventskalaset efter deras avslutningsgudstjänst den 6 december!

Det här med julen som en glädjens högtid är fascinerande! Alla har ett på-gränsen-till-vansinne-fullt schema, men ändå har de tid för ännu mer aktiviteter, som tur är! Jag tror vi i detta mörker som omger oss nästan dygnet runt behöver våra julbetonade aktiviteter! Vi åker på den ena julkonserten (själv medverkar jag i totalt 4 stycken!) efter den andra, julspel, julvandringar och julavslutningar...och luciatåg...

Men vad är det vi egentligen gör??

Är det inte det vi mest av allt behöver!
Vi träffar andra människor, delar tankar, vi ler varmt och fikar gott! Kanske är det svaret på den eviga frågan om meningen med livet!

Dessutom lyser våra nyinköpta, strålande adventsstjärnor med ett trivsamt, varmt ljus! Faktiskt nästan helt magiskt, som i cocacola-reklamen med "holidays are coming"-låten och lastbilarna, det som t o m får mitt hjärta att känna någon slags julstämning!


Vid tangenterna
Linda

det är måndag morgon...

God förmiddag på er alla!
Nu har vi kommit till jobbet och pratat ut om allt som tynger och gläder våra hjärtan. En ny arbetsvecka; många gillar inte måndagar men hit till övre våningen känns det skönt att komma och landa varje morgon!
Det kvittar hur tidigt jag går upp på morgonen så blir det alltid stressigt innan alla barn är uppe, påklädda, väskorna är packade, barna är mätta och glada och på plats i skolan/ hos dagmamman. Allt rullar på och livet som trebarnsförälder känns ibland som att leva i en bubbla. Man tänker: detta stressiga och fullmatade schema är bara tillfälligt, jag kommer snart att få mera tid, det blir snart bättre, snart börjar det verkliga livet, livet som det var meningen att det skulle vara... Men hur länge har jag inte tänkt så?
" alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet".

Nu tar Linda itu med planering för julvandringar och julpysselkvällar (som kommer att bli avslutningar för alla våra skutangrupper )och jag tar itu med körövningen i Gillstad ikväll, en körövning som man alltid åker glad och upprymd ifrån.

vid tangentbordet Erika