de två i det blå

Godmiddag!
Idag är det ett riktigt "mockevär" enligt Linda, dvs ett riktigt jättetråkigt väder...
men inne lyser flitens lampa samt våra nya adventsstjärnor.
Idag fortsätter vi planera för någon slags ersättning för Öppet Hus. Hela året har det ju kommit allt färre till denna, som vi tycker, trivsamma verksamhet. För att till slut inte komma någon. Mycket sorgligt tycker vi två. Men nu tar vi nya tag och försöker göra något nytt och fräscht till nästa terminsstart. Vecka fem är ni välkomna till Pastoratsgården för att se resultatet!

Själv har jag suttit i telefon stor del av förmiddagen för att reda ut med musikförlaget Verbum och STIM hur jag ska agera när jag vill sjunga en sång med min kör som inte längre går att köpa eller längre finns i produktion och ingen längre har rättigheterna till i Sverige. Det finns bara en polack (han som skrivit sången från början) med outtalbart namn som jag då helst ska ringa till (om STIM kan hitta hans nummer) (om han lever) och fråga om jag får sjunga hans sång i en liten kyrkokör på den svenska landsbygden i julhelgen... och sången är: I det låga stallet!

I eftermiddag ska vi åka till Tun och ha den mysiga pysselgruppen, en fantastisk trevlig grupp som vi har äran att träffa varje onsdagseftermiddag, en riktig guldgrupp! Vi kommer att öva ett ljusspel samt"gudliga" och profana jusånger, fika, andakta, prata om allt och inget och bara umgås.

Tänk ett fint pudertäcke med vit snö nu och ett strålande solsken...
Jag bävar för att detta urtrista väder har något med klimatförändringarna att göra. Jag blir så oändligt sorgsen i själen när jag tänker på den jord vi överlämnar till våra barn.
Vad kan man göra mer än att leva så rätt det går själv?
Ibland när jag sätter mig i bilen tänker jag: är denna bilresan verkligen nödvändig, kanske kunde jag cyklat istället.

Ja så tungt kan det kännas vissa dagar.
Men nu sätter vi oss i bilen och sjunger en stump på väg till Tun!
Egentligen borde ju vi som ändå har ett evighetshopp ha fantastiskt mycket att glädjas åt: nya himlar, en ny jord och den eviga glädjen hos Gud, men måste jorden kollapsa just i min generation???

Sist vill jag bara avsluta med ett citat av en okänd tänkare:
"När botten är nådd har man iallafall fast mark under fötterna."

vid tangenterna Erika